Snowflake, som jag återigen har misslyckats med att träffa i Stockholm, piggar upp dagen med en bokenkät. Här kommer mina svar:
1. Bästa toaläsning? Jag läser överallt UTOM på toaletten. 2. En bok med ett djur? Lokvargen av Pernilla och Calle Stalfelt (underbar barnbok!) 3. En kärlekshistoria? Hon är inte borta av Eva Seeberg 4. En uppväxtskildring? Boktjuven av Markus Zusak 5. Om jag vore detektiv, ville jag vara som…? Hercule Poirot (fransktalande och matglad) 6. En bok jag aldrig tänker läsa: Sagan om isfolket? 7. Ett språk jag önskar jag kunde läsa på: Ryska (för klassikerna) 8. Senast inköpta tidning: Det var minst ett år sedan. Förmodligen Hälsa.
Egentligen är det bara mina vänner jag saknar sedan jag flyttade från Stockholm. Samt någon enstaka gång utbudet av restauranger, utställningar, butiker – och choklad. Här kommer några tips till hågade chokladturister:
Xoko vid S:t Eriksplan har desserter, praliner mm av högsta kvalitet. Tack Lotta för att du bjöd mig på efterrätt där!
Den klassiska restaurangen Akkurat vid Slussen har som vanligt god mat med musslor som specialitet, stort utbud av öl, whisky och rom (fast inte just nu eftersom de bygger om under en månad framåt) och mycket god chokladtryffel.
Chokladfabriken på Södermalm är fantastisk och erbjuder många egentillverkade skapelser i choklad. Man kan tillbringa mycket tid där när det regnar ute, med varm choklad och en bra bok.
Apoteket hade som vanligt vänligheten att köra ut ett par lådor med dialysvätska till en Stockholmsadress så att jag skulle kunna åka på semester även i år. Det var skönt att byta miljö ett tag, återse Stockholmsmiljöerna och träffa vänner.
I år lyckades jag dessutom hitta kreativa lösningar för eftermiddagsbytet i stort sett varje dag. När det var soligt ute gick det bra att byta utomhus, när det regnade hade jag snälla vänner med bostad eller tjänsterum på rätt ställe som upplät en stol till mig. Tyvärr gick det inte så bra att värma påsen genom att sitta på den eller lägga den i solen. Som det står i dialyspärmen är det obehagligt men inte farligt att tappa in kall vätska. Exakt. Efter en stund känns det som om blodet isas i ådrorna, som det brukar heta när man ser skräckfilmer. Det krävs några koppar varmt te eller en stund i solen innan man lämnar vampyrstadiet.
På bilden nedan har jag hängt påsen i ett träd på Moderna museet/Arkitekturmuseums uteservering. Om någon hade undrat hade jag naturligtvis förklarat att det rörde sig om en installation (som vill synliggöra den sjuka människans utsatthet i ett hårdnande samhällsklimat). Vem vet, jag kanske till och med hade blivit erbjuden att göra en separatutställning på museet. I rummet intill Clay Ketters stora väggtavlor med utplattade dockskåp.
När jag bytte i en park på Djurgården hade jag inte tänkt ut någon förklaring. Jag nöjde mig med att stirra tillbaka på några förbipasserande som stirrade. ”Har du aldrig sett en människa byta dialysvätska förr?” kändes inte som en tillräckligt dräpande kommentar.
Josh utlyser en kampanj för nätvänlighet och ber folk berätta om de positiva sidorna med sociala medier. Det är inte bara ett bra initiativ, det är en synnerligen lätt uppgift också.
Utan Internet hade det varit mycket svårare för mig att hålla kontakten med mina vänner i Stockholm när jag flyttade därifrån. För att inte tala om min kompis som har flyttat till Israel.
Utan Internet hade jag inte träffat på någon annan som står i begrepp att få en njure av en person man inte är släkt med. Livsglimtar och jag pratar både på våra bloggar, på Facebook och inte minst i telefon om detta och mycket annat.
Utan Internet hade jag inte heller kommit i kontakt med någon som var nytransplanterad och kunde berätta hur det var. I stort sett dagligen dessutom, under ett drygt halvår vid det här laget. Tack, Ewa! Det var dessutom jättetrevligt att luncha och dricka te med dig!
Utan Internet hade ingen berättat för mig i detalj hur det är att donera en njure och vad som händer efteråt. Monica gör det på ett mycket personligt sätt.
Det här är bara några exempel på hur nätet har gjort det möjligt för mig att komma i kontakt med människor som jag aldrig hade träffat annars.
Fast utan Internet hade mina sovvanor säkert varit betydligt bättre.
Det är inte heller särskilt smart att packa ner tandborsten innan man har borstat tänderna.
Till eventuella tjuvar: Jag ska inte vara borta länge alls. Mina pensionerade grannar har full koll på allt som händer i huset, dygnet runt. Dessutom orkar ni inte bära ner min tio år gamla tjock-tv för alla trapporna. Bara så ni vet.
Det är dumt att sitta på födelsedagskalas och spela sällskapsspel till framåt midnatt när man har bestämt sig för att ta ett tidigt tåg nästa morgon. Kom ihåg det.
(Hjälp! Jag har drabbats av Twitter-syndromet! Mina inlägg blir bara kortare och kortare. Finns det något motgift?)
Njurföreningen i Västerbotten är på gång igen. De följer upp kampanjen Take all of me (som jag skrivit om här) med en debattartikel i Västerbottenskuriren där de förespråkar att man ska inrätta ett vetenskapligt njurmedicinskt centrum vid Norrlands universitetssjukhus (NUS). Man kan bara önska att alla Njurförbundets lokalavdelningar var lika aktiva som västerbottningarna. Och hoppas att politiker och andra beslutsfattare orkar läsa debattartiklar i värmen…
En studie från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och Akademiska sjukhuset i Uppsala visar att allt fler njurdonationer med levande givare görs, och att de i allmänhet blir lyckade. Tekniken med titthålskirurgi har underlättat konvalescensen för de levande donatorerna. Ytterst få får njurproblem senare i livet och åtta av tio skulle göra om sin donation om det gick.
Uppdatering: Akademiska sjukhuset skriver om studien här.
Min mammas operation gick bra, men lymfkörtlarna under armen var angripna. Det är ett dåligt tecken. Jag hade inte tänkt att det här skulle bli en cancerblogg. Vad som helst, men inte det. Livsglimtar skrev så vackert om sin syster som fick cancer. Jag vet inte om jag klarar det. Kanske pausar jag ett tag. Kanske skriver jag ”bara” om njurarna hädanefter.
Jag har fått maginfluensa. Jag har tillbringat en av årets varmaste och vackraste dagar med att huttra under en hög med filtar på soffan och försöka sova bort illamåendet. Det kan bero på att jag fått någon bacill på sjukhuset. Eller också har min kropp helt enkelt fått nog och börjat arbetsvägra. Jag har inte tid att vara sjuk. Jag behöver hjälpa min mamma när hon kommer hem från sjukhuset. Imorgon ska jag må bra.
Nu har jag provat något nytt, nämligen att beställa hem medicin till mitt närmaste apotek genom att logga in på apoteket.se. Skönt att slippa köa i telefon. Man kunde till och med få medicinen levererad i brevlådan, men jag väljer att cykla förbi apoteket på vägen från jobbet istället för att betala frakten.
SVT ABC har gjort ett reportage om den nya fina transplantationsavdelningen på Huddinge sjukhus (förlåt, Karolinska sjukhuset i Huddinge). Det är nästan så att jag vill flytta tillbaka till Stockholm bara för att få bli transplanterad där.
En midsommarafton var jag på väg till fots genom Södermalm när två salongsberusade ynglingar stoppade mig vid Mariatorget och frågade, helt gravallvarligt: ”Du, man brukar ju säga god jul, glad påsk och så, men vad säger man när det är midsommar?” ”Man säger trevlig midsommar”, påstod jag tvärsäkert och fortsatte hemåt. Jag känner mig inte riktigt lika säker nu, men jag vet inte vad man skulle säga annars? Några förslag?
Jag vill i alla fall önska er alla en mycket trevlig midsommar, med sill och färskpotatis för 99 öre kilot och gräddfil och dill och gräslök och omogna svenska jordgubbar och allt annat som hör till. Kanske till och med en kvart utan regn så att det går att få till en ringdans runt midsommarstången. Små grodorna, små grodorna är lustiga att se…
