Underbart är kort

Det här är den vackraste tiden på året. Träden blommar några meter från mitt fönster, lika intensivt som i Kungsträdgården eller i Nangijala.

Gör det verkligen ont när knoppar brister?

(Det går att klicka på bilderna för att få se dem i större format.)

Storstadsblues

Jag lämnar nycklarna till mäklaren, väntar på nästa tåg, driver planlöst omkring i staden som var min. Jag minns. Känslan av ständig storstadssemester jag hade som nyinflyttad. Teaterbesöken. Glädjen när jag skrev kontrakt på lägenheten och bjöd på tårta på jobbet. Face-butiken där jag störtade in strax före stängning en fredagskväll och panikhandlade inför bröllopet jag var bjuden på nästa dag. Åren då jag promenerade genom Gamla stan varje dag på väg till jobbet och kände mig oerhört privilegierad, ungefär som de gånger jag åkte fyrans buss över Västerbron och fick se utsikten över Riddarfjärden. Tvärbanan. Brunch på Mosebacke. Blommande träd i Kungsan. Djurgårdsbrunnskanalen. Fiken på Söder. Skybaren på Radisson. Hötorgshallen. Tantolunden. Klubbensborg.

Vissa saker väljer jag att inte minnas.

Vattnet ligger spegelblankt vid Slussen. Det ligger ett lätt dis över inloppet bortåt Nacka strand. Solen skiner, men plötsligt känner jag några regnstänk. Eller också är det jag som gråter.

Jag vill semestra i Stockholm ofta. Men jag vill inte flytta tillbaka.

Helgnöje

I helgen har jag städat. Och så har Mia* och jag lagt pussel, vandrat bland koloniträdgårdar och försökt artbestämma växter samt läst varandras bloggar.

På natten vaknade jag och mådde illa.

Det börjar ljusna långt innan solen går upp. Man hör fågelsången i Stockholms innerstad bäst före gryningen, sedan dränks den av motorljudet från de stora blå bussarna.

När jag somnat om väcktes jag av kramp i foten. Flera gånger.

Kallelse

Redan idag fick jag ett brev från mottagningen. Jag har fått en tid hos sköterska om sisådär två veckor. Undrar vad de har för tanke med det? Ska jag kanske bara få mina vanliga sprutor? Det glömde jag faktiskt att fråga om i onsdags, fast jag var där nästan en timme. I Stockholm träffade jag min läkare varje gång, och sedan tog en av de trevliga sköterskorna hand om mig för att ge mig sprutor.

Jag ska lämna en ruggig massa prover en vecka innan, på fastande mage. Jag tror inte att jag orkar cykla tvärs över stan utan att svimma av hunger, jag får nog ta bussen. Det verkar inte som om jag behöver samla urin som vanligt, och det låter jag ju gärna bli. Lite konstigt känns det faktiskt. Jag kanske ska ringa och dubbelkolla.

Jag fick också en preliminär tid för operation, dvs för att lägga in en slang i min lilla (nåja) mage. Det blir i slutet av maj, och typiskt nog en dag när jag ska sjunga med kören på kvällen. Hoppas att det går bra att få till magstödet med slang J. Jag ser tillbaka på mina tidigare inlägg och ser att jag gissade i slutet av januari att jag hade fyra månader kvar utan slang i magen. Det visar sig stämma otäckt bra!

Mina drömmar är förvirrade och osammanhängande. Jag sover ryckvis, några timmar i taget. Vid femtiden brukar jag se den lätta rodnad på himlen som förebådar ännu en vacker vårdag. Hela världen är yrvaken, oskuldsfull och vacker som ett skrattande barn. Jag lägger mig igen, tänker på mina syskonbarn, ler och somnar så småningom.

Håkans dröm

Jag är inte ensam om att blogga om mina drömmar. Men efter att ha läst Håkan Bergmans blogg drömmer jag om att kunna skriva som han!

Första besöket

Idag var jag på läkarbesök på den nya mottagningen. Det kändes bra. Min nya läkare verkade sympatisk och kompetent, men bekymrad över mina låga värden på kalcium och bikarbonat. Förmodligen måste jag starta dialys något tidigare bara för att få upp de värdena, men det är jag inställd på. Det är ju bättre än alternativet, magsmärtor och diarréer. Jag ska få en tid för operation i maj, och då ska de operera in en kateter i min mage, en bit nedanför naveln. För övrigt var det de vanliga rutinerna: prata om symptom och mediciner (jag mår rätt bra, men är trött och ofta förkyld, tar så få mediciner som möjligt, bara 5-10 stycken), lyssna på hjärta och lungor, klämma på magen (njurarna verkar inte vara så stora att de går nedanför naveln än), känna på vristerna (ingen vätskeansamling) och kolla blodtryck (bara lite för högt).

De verkar ha bra rutiner för att börja dialysen. Man får en introduktionsvecka när man får tillbringa ganska mycket tid på sjukhuset med att lära sig rutinerna samt träffa dietist och sjukgymnast. Kan det bli i juni kanske? Före semestrarna? Inte tidigare i alla fall, eftersom slangen behöver minst två veckor för att växa fast. Om jag startar dialysen lite ”för tidigt” kan jag komma undan med tre påsbyten om dagen, och det är ju alltid ett litet glädjeämne. Om inte annat ser jag fram emot att slippa den märkliga krypande känslan i händerna som förmodligen beror på de låga kalciumvärdena, jag tycker fortfarande att det känns obehagligt.

Min mage har inte riktigt rättat till sig efter kalciumtabletterna. Jag har blivit av med illamåendet, men det bubblar och låter i magen, och frampå kvällen är den svullen som en ballong. Jag undrar varje kväll hur jag egentligen ska kunna få plats med någon dialysvätska också! Frågan är om besvären beror på tabletterna, stress eller kanske till och med på njursjukdomen? Jag skulle gärna vilja komma tillbaka till ett mer normalt läge innan jag börjar testa fosfatbindare, men det kanske inte inträffar? Jag väntar några dagar till och ser vad som händer. Kanske blir det bättre när jag städat min Stockholmslägenhet och lämnat ifrån mig nycklarna…

Inatt drömde jag att jag var tvungen att hinna med Stockholmståget och inte kunde hitta tidtabellen. Rena mardrömmen. Till min förvåning upptäckte jag också att det stod två (!) extra soffgrupper i lägenheten som jag höll på att tömma. Nej, jag är inte alls stressad av alla tågresor och allt flyttande…  

Sista besöket

I onsdags var jag på mottagningen i Stockholm för sista gången. Jag ska träffa min nya läkare nästa vecka, men de kunde inte ge mig några remisser för provtagning så länge jag var skriven i Stockholm, så jag åkte dit för att lämna prover, träffa min ”gamla” läkare och få de vanliga sprutorna. Mitt kalciumvärde var som väntat alldeles för lågt, men h*n tyckte ändå inte att det var någon idé för mig att peta i mig någon tablett per dag när det får mig att gå omkring med ständigt illamående och uppsvälld mage. Det finns tydligen dialyspåsar med extra kalcium i vätskan som man kan få använda så småningom för att bättra på situationen.

Min nya läkare sade på telefon att de skulle boka in mig för operation (lägga in en kateter i magen) någon gång i maj, så att det bara är att starta dialysen sedan om proverna skulle bli sämre och/eller jag börjar må sämre. Är detta min sista tid i ”frihet”, frågar jag mig aningen högtravande. Hur blir det sedan? Hur jobbig och begränsad kommer min vardag att bli? Kommer jag aldrig att kunna/orka åka och hälsa på kompisar i andra städer? På mottagningen pratade de om patienter som rest till Burma och Västindien med sina påsar. Jag är glad om jag kan åka till Stockholm och Växjö…

Kommer min nya läkare att ha förståelse för att min mage inte klarar av alla läkemedel? Kommer jag att kunna slippa må alltför dåligt av sjukdomen utan att må ännu sämre av medicinerna? Dialysen kommer att göra mig mindre sur och kanske förbättra kalciumnivåerna, men kommer jag att klara fosfatbindarna? Jag ska göra uppehåll med kalciumtabletterna ett tag så magen hämtar sig, sedan är jag nog så illa tvungen att prova Fosrenol.

Fortsättning följer…

Inatt drömde jag att jag var fruktansvärt trött och hade två bostäder att städa. Precis som i verkligheten alltså.

Kan man somna sittande?

Jobbade. Kom hem. Sov. Vaknade av hunger. Åt. Satte mig vid datorn. Vill sova mer.

Jag är jag

Jag är inte min sjukdom.

Jag är inte mitt jobb.

Jag är inte mina symptom.

Jag är inte min trötthet.

Jag är stressad, rädd och förbannad (men det är inte jag, det är en TV-serie)!