Premiär

Tadaaaa! Idag tar min blogg det stora steget från personlig dagbok till offentligt dokument i den enorma cyberrymden, efter stöd och uppmuntran från min testpanel bestående av en njursjuk bloggare och en frisk bloggare. Ett stort tack till er båda! (Och så vill jag tacka min mamma och min frisör och min dagisfröken och alla ni som stöttat mig … snyft … och trott på mig … jättesnyft … Nej, det tar vi en annan gång!)

Jag har tvekat länge, dels för att jag är novis i bloggvärlden, dels för att jag tycker att mina problem är rätt futtiga i jämförelse med många andras, dels för att jag är rädd att mina inlägg ibland blir för personliga, dels för att många andra redan har skrivit om samma ämne på ett bättre sätt än jag kommer att kunna göra… Så varför gör jag det här? Kanske har jag ett lätt exhibitionistiskt drag. Sedan tycker jag att det är trevligt om mina vänner kan och vill följa mina öden och äventyr på det här sättet. Dessutom hoppas jag på att få kontakt med andra njursjuka.

Jag sitter redan och undrar ifall det kommer att strömma in kommentarer och uppmuntrande tillrop, eller om jag även fortsättningsvis bara kommer att ha två läsare…

Aj!

Igår gick jag runt och var glad och nöjd över att ha sovit bra flera nätter i sträck. Underbart. Dags att prova med den ”snälla” fosfatbindaren som stod i sitt rör på köksbänken. Vis av tidigare erfarenheter startade jag med en kvarts tablett och hoppades att den inte skulle ge mig en sömnlös natt som kalciumcitratet. Nej då, det här var en annan variant. Jag fick ont i magen direkt, den blev som en uppblåst ballong och jag blev tvungen att släppa ut skärpet två hål. Det värsta var över på någon timme, men sedan vaknade jag då och då på natten av att det värkte i magen. Jag är trött på det här. Jag vill byta mage med någon annan. Går det inte att transplantera? Än är det i alla fall inte så här illa…

Den sista dikten

Jag har drömt så starkt om dig
så långt har jag gått, så mycket har jag talat
och så starkt har jag älskat din skugga
att för mig är den allt som återstår av dig
för mig återstår bara att vara en skugga bland skuggorna
hundra gånger mer skugga än själva skuggan
att vara en skugga som kommer och går
i ditt solfyllda liv

Robert Desnos: Le dernier poème (min övers.)

Robert Desnos var en fransk poet som bl a var aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget. Han avled i koncentrationsläger några veckor efter de allierades seger. Hans hustru var kvar i Paris.