Idag var jag tvungen att åka ett varv till sjukhuset och lämna prover på fastande mage före jobbet. Normalt brukar jag sätta upp en lapp på kylskåpet där det står ”ÄT INTE” eller något annat lättförståeligt stöd för minnet, men idag var kylskåpet så tomt att det var helt överflödigt.
Vid sjukhusets entré kryssade jag mig fram mellan strejkvakterna (nej, jag vill inte ha någon lapp, jag har inte tid, jag vet varför ni strejkar, lycka till) till kemlab som tydligen hade längre köer än vanligt (!) pga strejken. Jag blev sittande med min deckare i en halvtimme, försäkrade sedan gång på gång att jag var fastande, visade legitimation (förr i tiden behövde man bara kunna rabbla sitt personnummer tillräckligt fort) och blev av med sex små rör med blod.
Sedan hoppade jag upp på cykeln med hungerskakiga ben och trampade som en blådåre genom stan för att hinna fram till jobbet innan regnet kom och fikarasten tog slut.
På vägen passerade jag min gamla gymnasieskola. Den tiden känns otroligt avlägsen. Som något jag varit med om i ett annat liv. Eller kanske i en delvis bortglömd dröm. Hur många liv kan man leva? Det känns som om jag levt ett helt liv i varje stad där jag bott. Som om rummet är lika viktigt som tiden. Som om jag bytt personlighet varje gång jag flyttat, inte bara bostad, jobb och delvis vänkrets. Vem är jag? Vem var jag? Vem kommer jag att bli?
