Träden blommar fortfarande. Treåringen blåser såpbubblor i trädgården. Hans lillasyster försöker baka sandkakor. It’s summertime and the living is easy. Äntligen. Vi hör ett flygplan och barnen pekar mot himlen, förtjusta över att ha fått syn på det. Jag kisar mot solen och njuter av värmen. Jag tänker att jag är lycklig. Jag undrar om jag någonsin tänkte så när jag var yngre. Jag tror inte det. Var jag kanske lycklig ibland då utan att tänka på det? Kan lyckan verkligen ha varit så självklar? När slutade den i så fall att vara det? När slutade livet att vara enkelt att leva?
(Det går att klicka på bilderna för att få se dem i större format.)
