Som motvikt till mitt förra lyckliga och idylliska inlägg tänkte jag skriva om vad jag är rädd för att få problem med i framtiden. Förmodligen blir det ändå helt andra saker, som jag inte kan förutse nu, och tur är väl kanske det!
Jag oroar mig lite för att dialysen kommer att göra det svårt för mig att leva ett vettigt vardagsliv. Att det blir så krångligt att se till att jag har påsar med mig jämt att jag bara kommer att orka röra mig mellan hemmet och jobbet. Definitivt inte utanför stan.
Och så är jag orolig för att jag inte kommer att kunna fortsätta med att vara undermedicinerad som idag. Än så länge kan jag jobba halvtid, må skapligt och hålla magen lugn med ett minimum av medicinering, men jag vet inte hur länge. Jag tar en dag i sänder. De mediciner man måste ta efter en transplantation lär inte vara snälla. Kanske måste jag be att få testa de värsta innan jag ens sätts upp i transplantationskö. Jag får ta upp det med min läkare.
Sedan vet jag att man får i sig en massa extra kalorier varje dag genom dialysvätskan vid påsdialys. Och efter en transplantation verkar det som att kortisonet gör att man ständigt är hungrig. Eftersom det är svårt nog att hålla vikten idag (dvs jag går upp något kilo om året men orkar inte bry mig) börjar jag se framför mig en Kidneyböna med helt andra mått än dagens. Det här borde ju vara en petitess med tanke på alternativet till dialys, men jag kan ändå inte låta bli att sucka när jag tar fram mina sommarkläder och tänker på att jag kanske inte kan ha dem om ett år. Jag skulle i och för sig kunna välja bloddialys, som är tuffare mot kroppen och snarare gör att man minskar i vikt, men jag kan ju inte göra det av ren fåfänga!
Till vänster ser ni en sommarklädd och skapligt normalviktig Kidneyböna – jag menar förstås Blondinböna, det här börjar urarta till rena modebloggen! Eller kanske anti-modebloggen. Topp från MQ ca 1995, byxor från Flash och skor från Ecco. Om jag fortfarande bloggar om tre år lovar jag att lägga ut en bild igen, så får ni se om mina farhågor har besannats!
6 svar so far ↓
Något att växa i « Mia is a geek // 10 maj 2008 vid 01:13 |
[...] hos Kidneybönan om sommarkläder som kanske hunnit bli för små om ett år (inlägget heter Farhågor av vikt – och ja, jag uppskattade så klart humorn i rubriken och tror att jag skulle ha formulerat [...]
livsglimtar // 10 maj 2008 vid 16:23 |
Men det konstiga är väl att man kan vara så lycklig fast man har en del framför sig. Men det har väl att göra med att leva i nuet, vilket jag tror att vi människor har svårt för.
Sen är det nog en läggningssak hur vi hantera livet som strömmar emot oss.
Jag mår inte alltid bra, men jag är lyckligt lottad med så många saker i livet att jag oftast känner mig glad. Men klart att jag deppar ibland, det är väl mänskligt.
Vikten av vikten… bläää jag är så trött på tankar om vikt att det inte är klokt.
Men du inspirerade mig till att fundera över vegetariskt ätande..
Kram
HarrietN // 10 maj 2008 vid 17:37 |
Jag förstår att du oroar dig för framtiden, det är ju helt naturligt. Förra gången för 20 år sen blev jag ju väldigt påverkad av cortisonet och gick upp mycket i vikt men den här gången har det inte alls varit så. Trots att jag tar mycket insulin har vikten hållit sig de här tre månaderna. så det behöver inte betyda att man går upp massor. Och medicinerna är inte speciellt roliga men nödvändiga. Hela tiden måste man betänka alternativet, kroppen mår trots allt mycket bättre när den renas av en ny njure än av dialys osv.
Det bästa är ju ändå att man får må så himla bra och känna sig nästan helt frisk, ja det var ganska många år som jag knappt tänkte på att jag var transplanterad. Och man får inte heller alla biverkningar som de talar om, de måste upplysa om allt som kan hända men i det här faller händer inte allt, det är min erfarenhet……jag tycker i alla fall att det här är en sjukdom med hopp, särskilt om du blir transplanterad….
ha det bra
Harriet
Kidneybönan // 10 maj 2008 vid 20:14 |
@livsglimtar:Jag inser mer och mer hur komplexa vi egentligen är som människor. Hur man kan vara lycklig samtidigt som man oroar sig för framtiden, grubbla över livet och döden samtidigt som man funderar över vad man ska äta till middag… En kronisk sjukdom ger onekligen nya perspektiv på tillvaron!
Jag tycker att det fungerar bra med min mindre strikta variant av vegetarisk kost, dvs bara utesluta ”rött” kött samt dra ner på kyckling och mjölkprodukter litegrann. Det svåra brukar vara att få mina böngrytor att smaka något överhuvudtaget, jag får ofta ta till parmesanost eller soltorkade tomater/pesto som smaksättare.
På sistone har jag slöat till med matlagningen och äter ofta på jobbet eller någon gång på restaurang, i synnerhet när sushiabstinensen slår till!
Kidneybönan // 10 maj 2008 vid 20:44 |
@HarrietN: Tack för dina hoppingivande ord! Det låter väldigt skönt att man kan få sluta känna sig som ”sjuk” efter en transplantation. Just nu är jag så mentalt inställd på tre år i dialys att jag nästan glömmer bort möjligheten till transplantation emellanåt. Tack för att du påminde mig!
Vårens baksida « Kidneybönans njurblogg // 26 april 2009 vid 22:03 |
[...] våren skrev jag faktiskt att jag befarade att mina sommarkläder inte skulle gå att använda i år. Tyvärr hade [...]