Jag lär mig aldrig. Varje gång jag börjar bli förkyld tänker jag ut en massa saker jag skulle kunna fixa hemma, ifall jag ändå är hemma från jobbet. Sedan ligger jag där och orkar nätt och jämt äta och sova. När energin börjar komma tillbaka blir jag rastlös och längtar tillbaka till jobbet.
Inatt mådde jag så dåligt (småfebrig och täppt) att jag ringde mottagningens svarare och avbokade dagens tid hos sköterska. Järnsprutan får man ju ändå inte ta när man har en infektion i kroppen. Hon ringde upp mig lite senare och berättade att mitt värde på bikarbonat/totalkolsyra hade nått en ny bottennotering (12), så jag var tvungen att komma och ta den sprutan så snart som möjligt. Det blir på torsdag. Dialysen flåsar mig i nacken. Det är tveksamt hur länge jag kan hålla bikarbonatvärdet uppe med sprutor. Jag frågade inte ens om kreatininet. Förmodligen ville jag inte veta. Jag återkommer på torsdag.
Jag ligger på soffan i pyjamas bland näsdukar och deckare. Jag snörvlar och småsover. I drömmen står jag i ett trångt omklädningsrum och ska göra mig i ordning för att gå på opera eller konsert. Jag tar på mig tunna strumpbyxor och en lång klänning med utställd kjol i tungt, mörkrosa siden.
Det är för lite glamour i mitt liv. Förra veckan målade jag naglarna.
