I februari lät det rätt bra. Tidsbegränsad sjukersättning på halvtid och anställning med lönebidrag på halvtid. Inga stora pengar, men ändå försörjning tills jag blir transplanterad.
Idag pratade jag med min handläggare på Försäkringskassan. Regeringen vill avskaffa den tidsbegränsade sjukersättningen från första juli.
- Antingen kan vi bevilja dig tidsbegränsad sjukersättning enligt de gamla reglerna, i maximalt 2 år, möjlighet till förlängning i 1,5 år.
- Men om jag inte är frisk efter 3,5 år?
- Då får du ingen ersättning längre.
- Oavsett hur sjuk jag är?
- Oavsett hur sjuk du är.
Jaha.
- Eller också kan du fortsätta vara sjukskriven på halvtid. När man väntar på transplantation kommer det inte att finnas någon tidsgräns för sjukskrivningar, som det blir i andra fall.
- Men jag har ju inget arbete att vara sjukskriven ifrån?
- Du får registrera dig som arbetslös på halvtid, så baseras din ersättning på det. Det blir runt en tusenlapp mindre i månaden jämfört med tidsbegränsad sjukersättning.
- Måste jag verkligen anmäla mig som arbetslös när jag egentligen är sjuk?
Processen nöter ner mig. Kafkas hånskratt ekar i mitt huvud medan jag försöker välja mellan pest och kolera. Hålen i trygghetssystemen gapar allt större. Jag får svindel och söker efter något att hålla mig fast i. Min handläggare är mänsklig och försöker hitta lösningar. Vi avvaktar och undersöker eventuella kryphål.
Jag vet att jag ändå har det bättre än många andra. Vad händer när ensamstående, lågavlönade mammor blir sjuka? Hur klarar de sig på 65% av en lön som knappt gick att leva på från början? När glömde vi bort ordet solidaritet? Var det redan när det idealistiska sjuttiotalet gick över i det egoistiska åttiotalet?
Jag trodde aldrig att jag skulle drömma om att bli pensionär. Jag har alltid tyckt om att arbeta: känna att hjärnan fungerar, att jag uträttar något, att jag har kollegor att prata med… Fast idag skulle jag gärna se att mitt arbetsliv var slut. Att jag slapp drunkna i ständigt nya regeluppsättningar, den ena mer oförståelig än den andra, utan att kunna påverka hur min ekonomi ser ut från den ena månaden till den andra. Att jag slapp fundera över om jag någonsin kommer att få ett ”riktigt” jobb igen.
