Igår, när jag stod och borstade tänderna, insåg jag till slut det självklara: när jag börjar med dialys kommer den inte bara att vara ett irritationsmoment i vardagen, utan faktiskt en livsnödvändighet. Fungerar den inte så dör jag. Bara så där. Eller efter ett par veckor kanske. Vad vet jag. Men ändå.
Shit.
Döden är en storviltsjägare. Han sitter i sin jaktstuga, omgiven av oräkneliga troféer, med sin fyrhjulsdrivna jeep parkerad utanför dörren. Han drömmer sig tillbaka till den första tiden, då jakten ännu hade sin tjusning. Då han kunde sitta med sitt gevär på pass i dagar och nätter, tills en trött lejonhanne eller en ensam gasell plötsligt kom inom skotthåll. Då faran i att vistas bland de stora rovdjuren fick honom, ironiskt nog, att känna sig levande.
Han är gammal nu. Han har levt nära djuren i sekler. De är vana vid honom. Det händer att en gammal elefant eller en haltande gnu självmant söker upp honom, när solnedgången färgar himlen röd och luften äntligen blir svalare. Och han gör sin plikt. Som han gjort sedan jorden blev till. Som han kommer att fortsätta göra, med allt mindre entusiasm, medan världen och han själv åldras…
