har jag haft på sjukhuset i drygt tre dygn nu. Skön och ställbar sjukhussäng vid fönstret på tredje våningen, med underbar utsikt över halva stan.
Så nu har jag ett skapligt stort paket på magen som döljer en bit slang och ett ärr på ca 5 cm. Jag går lite lätt dubbelvikt som en åttioåring och håller lite i paketet så att det inte ska ramla av. Fast det verkar vara ganska väl fasttejpat. Igår var det hopplöst. Jag kunde inte snyta mig, vända mig på sidan, nysa, skratta eller knappt ens le utan att det gjorde ont i magen. Trots pillren. Jag tjatade till mig en natt till på sjukhuset. Idag är det lite bättre. Och jag har tröttnat på att vara här. Om några timmar får jag åka hem!
Ändå känner jag mig som en frisk ungdom i jämförelse med min rumskamrat, Maj-Britt 85 år, som är hjärtopererad, har dialys, ständig värk i benen, dålig blodcirkulation och ser och hör dåligt. Allt är relativt.
De närmaste veckorna kommer jag att tillbringa ganska mycket tid på sjukhuset. På onsdag ska bandaget bytas. Då ska de ”plasta in mig”, så att jag får duscha igen. Kan vara skönt efter en helg med 30-gradig värme! Veckan därpå ska jag börja med ”teorikursen” för att kunna starta dialys veckan efter, när slangen bör ha vuxit fast.
När jag var riktigt utbränd och uttröttad brukade jag drömma om att bli diagnostiserad med en allvarlig sjukdom och få hamna på sjukhus. Det verkade vara rena himmelriket. Få ligga i en säng och få mat på bestämda tider. Inte behöva göra något. Inte behöva tänka. Inte behöva ta ansvar.
Det är faktiskt rätt skönt. Men bara så länge man är riktigt sjuk.
