Så bra jag har det. Ni skriver så fina kommentarer till mig. Jobbet har skickat blommor (bilden till vänster). Treåringen med mamma och mormor hälsade på mig på sjukhuset. De båda äldre syskonbarnen ritade teckningar till mig och tittade på mitt bandage med skräckblandad förtjusning. Deras föräldrar gav mig en bok. Det är nästan som att fylla år.
Nu har jag kunnat lägga av med de smärtstillande tabletterna. Då märker jag att det faktiskt känns att jag har en bit slang i magen. Den stöter emot mina inälvor då och då på ett obehagligt sätt. När jag ligger ner är det extra svårt att hitta ställningar där jag inte känner av den. Förhoppningsvis behöver jag bara leva med det tills jag börjar fylla på vätska i magen. Sedan ligger den säkert och flyter som en glad fisk i mitt eget lilla innanhav. Eller nåt.
Mina sommarkläder är redan för små. I alla fall byxorna. Magen är svullen och bandagerad och kräver minst en storlek större kläder. Och ändå har jag inte någon extra vätska i den. Jag letar fram de kläder jag brukade ha när jag vägde tio kilo mer och hoppas att de kommer att räcka. Idag var jag på Indiska och provade en tältklänning. Jag kunde inte förmå mig att köpa den.
Innan jag glömmer det: SACO har svarat på mitt brev. De har faktiskt skrivit ett kritiskt remissyttrande i frågan. Så det så. Alltid något.
Värmen väcker mina skrivardrömmar. Samma sak varje sommar. Kanske för att det finns speciella sommarkänslor, som jag drömmer om att kunna föreviga. Stämningar och minnen, som jag inte kan fånga med kameran. I synnerhet känslan av att vara fullkomligt tillfreds med tillvaron. Känslan av att tiden är oändlig, eller åtminstone saknar betydelse.
Den är ett minne från när jag var barn. När tiden inte fanns, när klockor och kalendrar var okända begrepp och varje ny, varm sommardag var en självklarhet. Alla dagar var likadana och därför var sommaren evig. Jag gungade, cyklade fram och tillbaka på gatan, lekte affär med grannens barn. Plaskade i en vattenbalja på altanen.
När jag lärde mig räkna blev sommarlovet tidsbestämt. Det fanns ett visst antal dagar mellan Den blomstertid och uppropet till nästa klass. Väldigt många.
Och sedan färre och färre. Sommarjobb. Examen. Fem veckors semester. Intecknade så fort semesterlistan gjort sin runda på avdelningen. Prydligt markerade i almanackan. Tydlig början och alltför tydligt slut. Nästan ett år till nästa gång.
Ändå finns oändligheten där, om än bara under korta ögonblick. Att känna svalkan tidigt på morgonen inför en het sommardag. Att sitta i en solstol och beundra solnedgången över havet. Att plaska med fötterna i en vattenbalja på altanen. Och vara fullkomligt tillfreds med tillvaron.
