Hurra!

Jag har nyligen fyllt år. I helgen blev det tårta och grillning med släkten. I tisdags hade jag ett litet födelsedagskalas/fotbollsfest för några kompisar. Vi hejade friskt och blåste blågula serpentiner varje gång Sverige gjorde mål. Vi hann med lite tårta i pausen också. Nu ska jag bara orka/hinna städa upp lite efter kalaset.

Mina skrivardrömmar är meningslösa. Jag har inget budskap. Jag har verktygen men inte ritningen. Det är inte som när jag var ung och tvärsäker, visste vad livet gick ut på. Nu är jag halvgammal och förvirrad. Tar ständigt nya kliv i ålderstrappan. Jag har kastat kartan som ledde mig vilse och inte hunnit rita en ny. Mitt liv har gått i tusen bitar och pusslet är för svårt att lägga. Alla bitar får inte plats. Jag vet inte var de nya passar in. Jag hinner inte fundera. Mitt liv går i raketfart. Jag lägger ut tågrälsen i farten, jagad av ångvisslan, och längtar efter en paus. En kopp kaffe på nästa station. Ett djupt andetag. Blunda några sekunder. Inte för länge, då hinner tröttheten ikapp.