Violen, bokbloggare och tidigare njurbloggare, skriver här ett gästinlägg i form av en efterlysning:
”Jag är intresserad av hur transplanterade av olika organ, och/eller dialyserande skildras i litteraturen (och även på film). Inte bara då i böcker som skildrar enbart transplantationen eller dialysen eller hjärtsjukdomen innan transplantationen osv, utan även där det märks lite i förbifarten. En av de bad guys i Larssons sista bok är ju dialyserande t.ex. Tänkte ni på det? Och i Främmande fågel är ju en kvinna lungtransplanterad… Blodspår och Poeten av Connelly har ju med en hjärttransplanterad. Blodspår finns också som film med Clint Eastwood. (Den är bra!) Och i Friheten av Ulf Lundell blir en hjärttransplanterad ung kvinna mördad…
I takt med att fler och fler blir transplanterade blir det ju mer och mer naturligt i kulturen… och som sagt: Jag tar tacksamt emot tips!!!
Dessutom har jag en känsla av att det ska finnas en deckare om en moster som donerar en njure till sin brorson, men jag har inte hittat den.”
Jag är förvånad över att inte fler författare har tagit chansen att skildra dialys eller transplantationer, åtminstone som en bihandling. När Violen skrev om Stieg Larssons skurk (som jag hade glömt) började jag genast tänka på de potientiella problemen med att bedriva kriminell verksamhet när man behöver dialys. Tänk att behöva planera in påsbyten mellan bankrånen och hålla koll på vätskeintaget när man hänger på casinot… Vore inte det mer intressant än en TV-serie om en maffiaboss som går i terapi?
Idag regnar det och är iskallt ute. Vad kan man göra annat än att ligga i soffan, dricka te och läsa böcker? Som på beställning dök det upp ett paket från Bokus. Jag tror att jag har tillräckligt med läsning för åtminstone den närmaste månaden nu, även om de två understa böckerna inte är till mig… Den bok som ligger överst i högen är Morgongåvan, ännu en bok om en njurdonation. Författaren, Ingela Fehrman-Ekholm, är inte bara njurläkare utan även donator. Boken handlar om när hon gav en njure till sin man.
Stephenie Meyers böcker är så hypade att jag måste läsa dem för att se ”what the fuss is all about”, trots att jag egentligen inte brukar gilla vampyrer i film och litteratur. (Förresten blev jag bjuden på en Buffy-maskerad för ett antal år sedan. Jag överarbetade inte min utstyrsel direkt, målade bara två blodsdroppar på halsen och föreställde offer.)
När jag hade lämnat sjukhuset igår tog jag en sväng på stan och uträttade viktiga ärenden, nämligen ett besök på biblioteket och ett i bokhandeln. Här ser ni resultatet!
När jag sätter mig ner för att skriva om Johan Appelbergs bok Den är rosa, levande tittar jag först igenom mina favoritbloggar. Då ser jag att Bloggvärldsbloggen har ”hjältar” som veckans bloggtema. Det passar verkligen bra. Att ge bort en njure under sin livstid tycker jag är en hjälteinsats fullt i klass med att rädda folk ur brinnande hus, gömma flyktingar och andra handlingar som kräver stort civilkurage.
Annandag jul 2003 råkar Johan Appelberg lyssna på ett förinspelat radioinslag där en kvinna (läkare) som donerat en njure till sin man intervjuas. Detta leder till att han ett år senare blir den andra personen i Sverige som donerar sin ena njure till en okänd mottagare. Boken handlar om hans tankar, känslor och överväganden under hela processen, inte minst efter donationen. Man får följa hans väg genom de första kontakterna med sjukvården, donationsutredningen, samtal med kurator, operationen och konvalescensen.
Han går grundligt till väga. Han analyserar sina skäl för att vilja donera ordentligt och diskuterar dem med en nära vän som är läkare, med sjukhusets kurator, med läkaren som håller i utredningen och med en präst. Han vrider och vänder på argumenten för och emot. Han beskriver hur ställningstagandet gradvis mognar fram hos honom. Jag är minst lika imponerad av hans personliga mognad som av hans beslut.
Han sammanfattar själv sin handling så här: ”En möjlighet att donera min ena njure till en annan människa uppenbarades för mig. Jag kunde acceptera möjligheten eller avstå den. Jag tog den. Den var en gåva till mig. Att ge av min egen kropp för att ge livet åter till en annan människa. Jag gav min ena njure. Detta är det största och viktigaste i mitt liv. Det har givit mig en fantastisk inre glädje, en glädje som ingen kan ta ifrån mig. Detta är kanske meningen med mitt liv.” (s. 114)
Hans konvalescens var svår rent känslomässigt, inte enbart fysiskt. Johan behövde tid på sig att bearbeta donationen, fundera på hur han skulle bemöta omgivningens reaktioner och om han ville ha kontakt med mottagaren av njuren. ”Tankar tar tid”, sade hans kloka kurator.
Det finns en hel del fakta om transplantationer i boken, men tonvikten ligger på Johans tankar och upplevelser. För mig som väntar på en njurtransplantation har det varit oerhört givande att få läsa om en transplantation från donatorns perspektiv. Förhoppningsvis har det gett mig en större förståelse för vilka frågeställningar min egen presumtive donator ställs inför, även om olika människor naturligtvis har olika utgångspunkter och upplever liknande situationer på olika sätt.
Johan Appelberg var den andre i Sverige som donerade en njure anonymt. Han har skrivit en bok om sitt beslut, bemötandet från sjukvården och själva operationen. Boken heter Den är rosa, levande och går att köpa från Instant Bookstore. Jag beställde den idag, återkommer med mina intryck här på bloggen när jag läst den.
Jag är matt och småfebrig och orkar inte gå till jobbet. Kanske är det bara tröttheten som slagit till, men jag misstänker att det snarare är höstens första förkylning som är i antågande. Jag ligger i sängen och halvsover och läser böcker. Först läser jag ut Helena Henschens roman I skuggan av ett brott, en intressant skildring av människoöden i mellankrigstidens Sverige. Snabbläser den spännande thrillern Ministermordet av Gretelise Holm och hinner sedan börja med Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz. Nästa bok i högen är Igelkottens elegans av Muriel Barbery, en omskriven bok som jag är nyfiken på. Det vore hemskt att vara sjuk utan böcker.
När jag blir bättre ska jag ta itu med listan över vad som behöver göras innan flytten. Varför blir man alltid så sugen på att skaffa nya möbler när man ska flytta in i en ny bostad?
Jag har inte gjort någon av Lyrans tematrio-utmaningar på länge, men nu när temat är döden och jag lyssnar på Thåströms korta testamente kan det väl passa. Så här lyder Lyrans uppmaning:
Berätta om tre böcker/romaner/dikter (whatever) där döden spelar en framträdande roll!
Bröderna Lejonhjärta är en fantastisk berättelse om döden. Verklig och jordnära, men ändå mystisk och vacker. Astrid Lindgren har som bekant också skrivit den sorgliga lilla berättelsen Spelar min lind, sjunger min näktergal som jag gärna vill läsa om. Många barnböcker skildrar döden på ett fint sätt. Jag har tidigare skrivit om den prisbelönta boken Adjö, herr Muffin, som handlar om ett älskat marsvins bortgång.
Kameliadamen (Alexandre Dumas d.y.). Sorglig och känsloladdad klassiker, men jag har en känsla av att det är ett evigt hostande i hela den franska, och kanske europeiska, 1800-talslitteraturen. (Visst, Madame Bovary hostade inte, men hon dog en tragisk död i alla fall.) Lungsoten var säkert en utbredd farsot som krävde många dödsoffer, men det kan inte vara så lätt att t ex spela rollen som Mimi i operan La Bohème och blanda de vackra tonerna med hostningarna.
Nattfåk (Johan Theorin) En lysande thriller där de döda spelar en stor roll. De är hela tiden närvarande i den öländska, mystiska atmosfären. Ändå blir de aldrig påträngande som t ex offren i Mons Kallentofts böcker.
För övrigt tycker jag att det är genialt av Ingmar Bergman att ha med Nils Poppe som gycklare i Det sjunde inseglet.
Jag är inte bara njursjuk, jag läser böcker (och bokbloggar) också. Nu gör jag ett nytt inhopp som bokbloggare och tar mig an en utmaning som cirkulerar på bloggar och Facebook:
Rules: Don’t take too long to think about it. Fifteen books you’ve read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.
Jag har förmodligen glömt massor, men jag klarade det i alla fall på mindre än en kvart. Här kommer listan (helt utan inbördes ordning):
I anslutning till Frankrikes nationaldag utmanar Lyran alla bokbloggare att tipsa om tre franska författare eller böcker. För mig är det om möjligt ännu svårare än när ämnet var deckare. Det finns alldeles för många att välja på. Jag snävar in mig lite genom att välja tre författare från olika sekler:
1800-tal: Stendhal (pseud. för Henri Beyle). Han skrev flera berömda samhällsskildringar som också är kärleksromaner, bland annat Rött och svart.
1900-tal: Jag hoppar över kändisarna Sartre, Camus och de Beauvoir för att istället rekommendera pjäsförfattaren Jean Anouilh. Jag såg en utmärkt uppsättning av hans Antigone i Stockholm för ett tiotal år sedan.
2000-tal: Michel Houllebecq (som i och för sig skrev ett par böcker i slutet av 1990-talet också). Hans böcker är råa, cyniska och provocerande. Intressant nog påminner hans samhällskritik och cyniska syn på kärleken om Stendhals verk.
Snowflake, som jag återigen har misslyckats med att träffa i Stockholm, piggar upp dagen med en bokenkät. Här kommer mina svar:
1. Bästa toaläsning? Jag läser överallt UTOM på toaletten. 2. En bok med ett djur? Lokvargen av Pernilla och Calle Stalfelt (underbar barnbok!) 3. En kärlekshistoria? Hon är inte borta av Eva Seeberg 4. En uppväxtskildring? Boktjuven av Markus Zusak 5. Om jag vore detektiv, ville jag vara som…? Hercule Poirot (fransktalande och matglad) 6. En bok jag aldrig tänker läsa: Sagan om isfolket? 7. Ett språk jag önskar jag kunde läsa på: Ryska (för klassikerna) 8. Senast inköpta tidning: Det var minst ett år sedan. Förmodligen Hälsa.
I torsdags var jag i Stockholm och lyssnade på Hanne Vibeke Holst. Det var det första evenemanget med temat Book your life – för mer läslyx i livet. Hanne Vibeke Holst är en oerhört intressant människa. Hon var så rutinerad att hon till och med pratade begriplig danska… (Jag antecknade inte under intervjun, så det här är de ”höjdpunkter” jag minns.) Hon tyckte till att börja med att det var mindre jobbigt att fylla femtio än att fylla fyrtio. Skönt, tänkte jag. Hanne Vibeke berättade också utförligt om hur hon intervjuades i svensk morgonteve när hon lanserade sin förra bok och bland annat sa: ”Män med makt fascinerar, kvinnor med makt provocerar”. Samma dag avled Anna Lindh. Hon fortsatte: ”Kvinnohatet finns som en mörk underström i hela vår kultur.”
Dessutom berättade hon om hur hon försöker balansera sin manliga (karriären) och sin kvinnliga (föräldraskapet) sida, om mammans död, om barnen som är på väg att flytta hemifrån och om sin nya bok, Drottningoffret. Lämpligt nog fanns den att köpa och få signerad.
Det var ingen tvekan om att målgruppen för evenemanget var kvinnor, och kanske i synnerhet kvinnor 50+. I den käcka presentväskan fanns det en (1) bok, en pocketbok som jag för övrigt redan hade hemma. I övrigt innehöll den tidningen Tara, mesrosa nagellack, hårinpackning, mörk choklad, vitaminberikad dryck, små torkade blomblad, en film och en skiva. Kopplingen till ”läslyx” kändes inte helt uppenbar. Jag frågade mig också om de två manliga besökarna uppskattade nagellacket.
Av någon anledning kom jag helt osökt att tänka på Hanna Fahls utmärkta artikel i Svenska Dagbladet med titeln Den mystiska målgruppen. Läs den!
Eller kanske när jag blir frisk. Bokbloggare brukar alltid lägga ut bilder på de imponerande travar av böcker de tänker läsa. Jag har varit på biblioteket idag, så jag övar mig lite. Bilden är klickbar.
Jag var faktiskt tveksam till att hoppa på denna veckas Tematrio, framför allt för att jag ytterst sällan läser om böcker. Av den anledningen har jag heller aldrig känt något behov av att äga särskilt många böcker. Det finns ju bibliotek. Till slut lyckades jag ändå dra mig till minnes några tillfällen när jag faktiskt läst om böcker.
Harry Potter 1-7 på engelska står prydligt uppradade i min bokhylla och jag är säker på att jag läst varje bok minst två gånger. Inför filmerna, efter att ha sett filmerna (de som kommit) och inte minst inför en minnesvärd Harry Potter-fest i Linköping, dit vi fick inbjudan ett par månader i förväg för att hinna sy kläder och öva in repliker. Det är inte omöjligt att jag kommer att läsa om dem igen.
Stockholmslitteratur. När jag flyttat till Stockholm insåg jag plötsligt hur mycket mer givande det var att läsa stockholmsskildringar när man kunde relatera till miljöerna. Fogelström, Lundell, Marklund, Trenter, Östergren… Det blev många böcker som jag läste eller läste om.
Dikter. All slags poesi kan läsas hur många gånger som helst. Man blir aldrig färdig, man har aldrig förstått allt. Poesi är underbart. Tranströmer borde för övrigt få Nobelpriset snart.
Lyran har hittat ännu ett intressant tema, nämligen böcker om läsning. Jag är sent ute och ser att det redan är många som skrivit om mina favoriter Vindens skugga och Fahrenheit 451, så jag gräver i minnet och bokhyllan efter tre andra böcker.
En av litteraturens största läsare måste vara Autodidakten i Jean-Paul Sartres Äcklet, mannen som håller på att läsa sig igenom ett helt bibliotek. Jag inser att jag har glömt detaljerna och att det följaktligen är dags att läsa om Äcklet. Jag får sätta upp den på listan.
I Harry Potter-böckerna läses det flitigt. Inför varje termin får eleverna digra listor på böcker med fantasieggande namn. Det är ju heller inga vanliga ämnen man studerar på Hogwarts. Harrys vän Hermione är dessutom flitig besökare i skolbiblioteket. Hon säger till och med vid ett tillfälle: ”When in doubt, go to the library!”
Jag måste ta med en kvalitetsdeckare den här gången också. Reginald Hills Dialogues of the dead (jag hittar ingen svensk översättning) är fullproppad med litterära referenser och en av huvudpersonerna är bibliotekarie. En stor del av handlingen utspelas på ett bibliotek och de ledtrådar mördaren lämnar efter sig har med ord och böcker att göra. Det är en rejäl bok, 558 sidor i pocket. Det roliga är att herr Hill tyckte att han ville knyta ihop några lösa trådar han inte riktigt fått plats med i boken och skrev en lika lång fortsättning, Death’s jest-book. BBC har beundransvärt nog lyckats filma båda böckerna, liksom de andra i serien om poliserna Andy Dalziel och Peter Pascoe.
Lyrans Tematrio-utmaningar är närmast beroendeframkallande, i synnerhet med hennes fina temabilder. Den här gången handlar det om djur, och det är frestande att stanna helt i barnböckernas värld. Djuren är ofta så mänskliga där, ibland mer sympatiska än människorna.
Nalle Puh är det första djur jag ser i min bokhylla. Det kan bero på att jag har en liten samling Puh-böcker på olika språk – Winnie the Pooh, Winnie l’ourson, Pu der Bär, Peter Plys, Nalle ille Puh (latin) samt en bok på japanska vars titel jag varken kan skriva eller uttala.
Årets bästa barnbok 2002 och en av de bästa böcker jag har läst, alla kategorier: Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm. Marsvinet herr Muffin har fyllt sju år och är gammal och trött. Han har levt ett långt och innehållsrikt liv. En dag får han ont i magen.
Once upon a time in Washington D.C. hittade jag en bokhandel vid namn Mystery Books nära Dupont Circle. Där köpte jag bland annat Seeing a large cat av Elizabeth Peters. Hon har skrivit en serie deckare/äventyrsromaner som utspelas runt förra sekelskiftet. Huvudpersonerna är ett brittiskt arkeologpar (och senare även deras barn) som gör utgrävningar i Egypten. Författaren är fil dr i egyptologi, så miljöbeskrivningarna är naturligtvis korrekta och intressanta. Jag kan inte se att hennes böcker finns översatta till svenska. Märkligt, eftersom de är underhållande och läsvärda och har legat högt på de amerikanska topplistorna. Jag förstår mig inte riktigt på de svenska förlagen. Läs mer om serien på http://www.ameliapeabody.com.
Förresten, tycker ni att min blogg börjar urarta? Här sitter jag och ska skriva en njurblogg, och så förlorar jag mig i trevliga läsminnen istället. Jag har visserligen tänkt skippa njurbloggen och starta något annat om jag blir transplanterad och njurfrisk, men jag kanske går händelserna i förväg? Vad tycker ni? Rösta och kommentera gärna (men tänk på att folkomröstningar bara är rådgivande…)!
Lyrans
