Jag är matt och småfebrig och orkar inte gå till jobbet. Kanske är det bara tröttheten som slagit till, men jag misstänker att det snarare är höstens första förkylning som är i antågande. Jag ligger i sängen och halvsover och läser böcker. Först läser jag ut Helena Henschens roman I skuggan av ett brott, en intressant skildring av människoöden i mellankrigstidens Sverige. Snabbläser den spännande thrillern Ministermordet av Gretelise Holm och hinner sedan börja med Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz. Nästa bok i högen är Igelkottens elegans av Muriel Barbery, en omskriven bok som jag är nyfiken på. Det vore hemskt att vara sjuk utan böcker.
När jag blir bättre ska jag ta itu med listan över vad som behöver göras innan flytten. Varför blir man alltid så sugen på att skaffa nya möbler när man ska flytta in i en ny bostad?
När jag har läst bloggar de senaste dagarna har jag tyckt så synd om Ewa och Danne, som drabbats av rejäla vårförkylningar just nu när det blivit så bra väder. Nu ligger jag själv här på soffan med ont i halsen och är alldeles matt i kroppen. Kanske är det ett bloggvirus som härjar?
Däckad igen. Nya barnbaciller, hostan som inte gått över, den eviga tröttheten…
Bara våren kommer, tänker jag. Då kommer jag att vara så mycket piggare, friskare och gladare. Då kommer jag kanske att sjunga och dansa som en galen norrman. Eller varför inte som ett helt gäng galna norrmän.
Inatt sov jag faktiskt (istället för att hosta och snörvla). Det känns som ett gott tecken.
I mitt huvud finns det ändå mest snuva, så jag låter bli att skriva något idag och länkar istället till några härligt positiva inlägg som jag läst i andra njurbloggar de senaste dagarna:
Värken i kroppen börjar ge med sig, men jag hostar på nätterna och är helt täppt. Vill varken äta eller läsa. Jag tror inte att jag har varit så här sjuk sedan förra millenniet…
Det är så bra med påsdialysen (tjatig? moi??). Jag kan dricka mycket kamomillte och jag slipper gå ut för att få min dialys. Tack och lov.
Här kommer en passande låt: Feber med Familjen feat Ninsun Poli (från Jockes blogg).
Imorse vaknade jag med lite feber, värk i kroppen, hosta och illamående. Kan man få influensa fast man är vaccinerad? Det är fruktansvärt jobbigt att försöka få rutinerna kring dialys och mediciner att fungera ändå. Datorn ger mig huvudvärk, så det blir nog inte så mycket skrivet på bloggen de närmaste dagarna.
Förkylningen går visst aldrig över. Idag har jag nästan tappat rösten, så jag är hemma och kurerar mig med stora mängder kamomillte. Tur att jag slipper vätskerestriktionerna med påsdialysen. Jag tänkte just skriva som vanligt att påsdialys är den bästa uppfinningen sedan Internet hjulet (första experimentet med peritonealdialys gjordes 1923), men så kom jag ihåg att jag tyvärr fortsätter att gå upp i vikt.
Jag har precis installerat Skype för att kunna prata med min kompis som snart befinner sig i Israel. Skype är förmodligen den bästa uppfinningen sedan påsdialysenSpotify Internet.
Dessutom har jag skrivit någon slags årskrönika åt Mia* som hade lovat att inte göra det själv. Jag funderar för fullt på nästa steg, kanske ska jag satsa på en karriär som spökskrivare åt B-kändisar som vill publicera sina memoarer? Om rösten är bättre imorgon ska jag nog ringa Linda Gynning och erbjuda mina tjänster.
Konstig formulering, tycker jag egentligen, men alla andra använder den ju… Jag sitter här och dricker varm glögg, äter en struva, lyssnar på Billie Holliday i Spotify och funderar över året som gått. Så där som man ska göra under årets sista skälvande dagar.
Jag har haft ett bra år 2008. Ni som följt min blogg kanske höjer på ögonbrynen, men det känns faktiskt så. Jag har fått bo där jag vill och jobba där jag vill, umgås med de människor jag vill umgås med, ägna mig åt de fritidsintressen jag vill (foto, läsning och körsång). Det räcker väldigt långt.
Annars har det varit ett intensivt år, med många omställningar. Hela våren var en kapplöpning för att hinna flytta från Stockholm innan det blev dags för dialys. Jag hann, med en knapp månad till godo. Inte konstigt att jag var förkyld ofta, kanske. I slutet av maj var det dags att läggas in på sjukhus för att få en kateter i magen. När den hade läkt cyklade jag i skytteltrafik till sjukhuset under juni månad för att lära mig påsdialysen. Det gick så bra att jag kunde ta en semestervecka i Stockholm strax efter.
Sommaren var lång och varm och härlig. Hösten var tuffare, med två penicillinkurer mot infektioner vid katetern och en stundtals obeskrivbar trötthet. Jag känner av den nu också, eftersom jag har en förkylning i kroppen. Två sjukdomar samtidigt är minst en för mycket!
Jag har fortfarande inte riktigt lyckats förstå att jag har blivit erbjuden en njure. En ”levande” njure. Det känns overkligt, för bra för att vara sant. Och jag vet att det är otroligt mycket som måste stämma för att det ska bli en transplantation till slut. Jag försöker tänka att det är fantastiskt om allt skulle fungera, men om det inte gör det vill jag ändå vara glad att någon alls tänkt tanken.
Så vad som kommer att hända 2009 har jag inte den blekaste aning om. Jag tar en dag i taget, så gott det nu går. Kanske blir jag transplanterad, kanske får jag fortsätta med mina påsbyten. I slutet av januari har jag fått en tid för att röntga mina bisköldkörtlar. Jag hoppas verkligen att jag får behålla dem, men jag har förtroende för att läkarna fattar rätt beslut.
Jag vill önska alla er som läser bloggen ett riktigt bra år 2009 lite i förskott. I synnerhet ett friskare år för er som inte mår så bra, inte minst Livsglimtar och Kidneypaj som också väntar på transplantationer.
Det blev faktiskt en vit jul! Det snöar för fullt utanför fönstret.
Jag jobbade i måndags, slog in julklapparna igår och började känna mig hängig efter det. Idag är jag förkyld, helt täppt i huvudet och seg i kroppen. Jag skulle vilja skjuta på julen en vecka, men jag får nog åka iväg till släkten och äta julmat och titta på Kalle ändå.
Ha en riktigt God Jul, om det nu är någon som läser bloggar på julafton!
När jag vaknade i morse trodde jag ett kort ögonblick att det var mars månad. Att snön höll på att smälta, det var slaskigt och småregnigt ute, men snart skulle det vara vår. Snart skulle man få se en och annan tussilago i dikena, snödroppar och krokus i rabatterna, påskprydnader i butikerna. Det var bara en tidsfråga.
Sedan insåg jag att det fortfarande var höst, på gränsen till vinter. Knappt två månader till jul. Jag tittade ut genom fönstret och det var slaskigt och småregnigt ute. Det hade snöat under natten, och den lilla snö som fallit höll på att smälta. Ungefär som i mars.
Jag är snuvig och frusen. Ungefär som jag brukar vara i mars.
Jag lär mig aldrig. Varje gång jag börjar bli förkyld tänker jag ut en massa saker jag skulle kunna fixa hemma, ifall jag ändå är hemma från jobbet. Sedan ligger jag där och orkar nätt och jämt äta och sova. När energin börjar komma tillbaka blir jag rastlös och längtar tillbaka till jobbet.
Inatt mådde jag så dåligt (småfebrig och täppt) att jag ringde mottagningens svarare och avbokade dagens tid hos sköterska. Järnsprutan får man ju ändå inte ta när man har en infektion i kroppen. Hon ringde upp mig lite senare och berättade att mitt värde på bikarbonat/totalkolsyra hade nått en ny bottennotering (12), så jag var tvungen att komma och ta den sprutan så snart som möjligt. Det blir på torsdag. Dialysen flåsar mig i nacken. Det är tveksamt hur länge jag kan hålla bikarbonatvärdet uppe med sprutor. Jag frågade inte ens om kreatininet. Förmodligen ville jag inte veta. Jag återkommer på torsdag.
Jag ligger på soffan i pyjamas bland näsdukar och deckare. Jag snörvlar och småsover. I drömmen står jag i ett trångt omklädningsrum och ska göra mig i ordning för att gå på opera eller konsert. Jag tar på mig tunna strumpbyxor och en lång klänning med utställd kjol i tungt, mörkrosa siden.
Det är för lite glamour i mitt liv. Förra veckan målade jag naglarna.
…eller har jag tappat räkningen? Jag är i alla fall riktigt förkyld igen och har sovit bort stora delar av den vackra pingsthelgen. Det var faktiskt rätt skönt.
Ur led är tiden. Pingstliljorna har blommat över lagom till pingsten. Träden är midsommargröna och eventuella vårdofter dränks av tändvätska och os från bostadsområdets alla grillar. Gräsmattan är redan gulfläckig av maskrosor. Jag sitter på balkongen och äter mamma Findus kanelbullar. Mina pelargoner blommar. Det finns ingen tid mellan hägg och syren. Det finns ingen tid att stänga butiken och njuta av våren. När man hunnit förstå att det är vår har den redan övergått i sommar.
Jag är så trött, förmodligen av och på förkylningen. Jag reser mig från soffan ibland, för att gå till kylskåpet eller badrummet eller något annat viktigt, och får genast syn på disken som borde diskas, några kartonger som borde packas upp, skjortan som borde tvättas…
Jag vill gå till jobbet istället. Det är färre måsten och borden där.
Jag har läst ut min deckare och tröttnat på kamomillte.
Jaha. Då var det dags igen. Varje gång barnen är sjuka faller jag som en fura. Barnens föräldrar klarar sig, resten av släkten också. Idag är jag ganska däckad av årets tredje förkylning – so far.
I alla fall hann jag städa lägenheten, sälja lägenheten, äta påskmiddag med släkten, måla ägg, gå på barnkalas och lite senare en pokerkväll innan snuvan och hesheten tog över.
Nu ska jag bara ligga hemma och dricka kamomillte och läsa deckare!
Jag är nybliven medlem i Njurförbundet. Idag fick jag ett informationsblad från min lokalförening. Det innehöll bl a en inbjudan till årsmöte med sedvanliga förhandlingar och underhållning på PRO-nivå (inte dragspel, men nästan). Det fick mig att undra om medelåldern är över eller under 65 år. Det stod också att det skulle finnas möjlighet till påsbyte för personer med påsdialys. Jag funderar över om det innebär att det finns värmeplattor och droppställningar i lokalen, eller helt enkelt att man tar en halvtimmes paus för påsbyte istället för den vanliga bensträckaren med kisspaus.
Sedan frågar jag mig hur konversationerna egentligen låter i pausen.
- Hej, jag heter Kidneybönan. Jag har cystnjurar och ett kreatininvärde runt 600.
- Angenämt. Jag heter Sven, går i bloddialys och har stått i transplantationskö i två år. Vilka fosfatbindare tycker du fungerar bäst?
Typ. Eller?
Jag kanske måste gå dit av ren nyfikenhet, eller för att få kontakt med någon som kan berätta hur det egentligen är att leva med påsdialys. Det verkar inte finnas några större utsikter att hitta någon där att slå sina påsar ihop med… J
Mina förkylningsvirus förökar sig friskt och jag vågar inte träffa syskonbarnen. Jag halvsover på soffan och saknar dem. Jag somnar till och drömmer att jag borstar tänderna på treåringen, tar på pyjamas och läser godnattsaga. Bara jag blir frisk snart ska åtminstone den drömmen kunna bli verklighet.
