Rutinbesök

Nytt besök på mottagningen, katetern ser bra ut, jag får sluta med penicillinet på torsdag. Tack och lov. I väntrummet träffade jag tjejen som jag tränade dialys med i somras, så vi tog en fika och jämförde våra vedermödor. Vi kom fram till att vi måste vara de två jobbigaste patienterna som vår gemensamma läkare någonsin drabbats av. Jag mår ju dåligt av alla mediciner och vägrar äta de flesta, medan min olyckssyster vägrar gå till dietist och sjukgymnast. Sedan har vi brutit mot ett otal andra anvisningar och föreskrifter, som jag inte ens vågar gå in på här. Ironiskt nog är hygienen runt katetern det enda jag varit riktigt noggrann med, och ändå är det där jag har fått infektionerna…

Jag har kommit in i en period när jag går runt och har dåligt samvete för allt jag borde göra men inte har energi till, som att städa, träna och laga bra mat. Det är inte bara den fysiska energin som sinar utan minst lika mycket den mentala. Det blir så otroligt jobbigt att sätta igång med något. Som tur var fick jag hjälp att köra högen med kartonger till återvinningen i helgen. Jag räknade till 24 stycken och funderade ett tag på att tillverka någon form av adventskalender av dem, men det kändes bättre att bli av med dem. Julstämning får jag ordna på andra sätt, en liten julstjärna på ställningen/fotostativet kanske?

En ny dimension av trötthet

Idag har jag nått en milstolpe i min existens. En negativ sådan. Idag är första gången i mitt liv som jag sjukskrivit mig av ren trötthet. Utan att ha ont någonstans eller ens vara snuvig. Jag satt länge på sängkanten och försökte ta på mig strumporna. Sedan fick jag ge upp. Ringa jobbet, ta tabletter, byta påse, somna om.

På eftermiddagen var jag på sjukhuset och visade upp min kateter för läkare och sköterska. Godkänt. Förmodligen kan jag sluta äta penicillin efter två veckor. Bara jag står ut så länge. Jag mår illa och har halsbränna. Kanske beror tröttheten också på penicillinet? Eller på infektionen?

I korridorerna på sjukhuset såg jag flera människor som åkte runt i rullstol. Eller hoppade på kryckor. Eller bara såg allmänt lidande ut. På apoteket såg jag massor av värktabletter och tänkte på alla stackare som har ständig värk. Det är nyttigt att komma till sjukhuset. Det är svårt att tycka synd om sig själv när man ser alla som verkar ha det så mycket värre.

Sedan åkte jag hem och sov lite till. När en kompis ringde vid åttatiden hade jag nyss vaknat. Och nu börjar det bli dags att sova igen…

Lägesrapport

Penicillinkuren verkar.

Jag är trött.

Jag plåtar eldslukare och jonglörer.

Som vanligt, ungefär.

Inte nu igen!

Nu är det klippt igen… I morse kände jag en liten öm bulle där katetern sticker ut. Jag ignorerade det ett par timmar medan jag uträttade det jag hade tänkt på jobbet, men sedan kände jag mig tvungen att ringa mottagningen. Den här gången fick jag en annan sorts antibiotika. Jag fick till och med ta första tabletten på mottagningen och stanna kvar en halvtimme ifall jag skulle få en allergireaktion. Jag klarade mig och kunde ta en kort shoppingrunda på stan istället.

In flames

Jag ringde mottagningen i morse, fick en tid för att komma och visa upp utslagen. Jag blev lite orolig att de skulle blekna bort innan jag hann förevisa dem, men det var inget problem. Det var faktiskt tvärtom. Jag är mer eller mindre flammig över hela kroppen. Så nu får jag sluta med penicillinet och hoppas på att infektionen inte kommer tillbaka.

Annars känner jag mig lätt till sinnes idag (för att uttrycka mig som en 1800-talsroman). Kanske var det Stockholmshelgen som piggade upp mig. Jag ser bakåt och inser hur skönt det är att jag äntligen bor på en och samma ort och jobbar på en och samma arbetsplats under överskådlig framtid (tills jag blir transplanterad i alla fall).

Jag börjar till och med känna mig lite uttråkad. Funderar på att skaffa mig någon cool och intressant hobby. Bergsklättring och fallskärmshoppning går tyvärr bort eftersom jag är höjdrädd, klen och allmänt feg. Jag får fortsätta fundera. Tips emottages tacksamt. Egentligen tror jag inte att jag hinner och orkar med mer än mitt vanliga liv (byta påse, jobba, åka till sjukhuset, vila, äta, byta påse, bära kartonger till återvinningen, vila, äta, byta påse, sova), men man kan ju alltid drömma.

Förresten har jag slutat bära kartonger till återvinningen. Jag har satt ut en annons på vårt intranät att jag skänker bort kartonger ifall någon ska flytta. Konstigt nog har ingen hört av sig än, så jag kanske blir tvungen att släpa hela högen till containern i alla fall.

Soft Stockholmshelg

Jag packade ner mitt penicillin, en värmeplatta, en påse (jag hade sju kvar i Stockholm sedan i somras), omläggningsmaterial och extra underkläder och hoppade på Stockholmståget i fredags. Träffade vänner, sörplade latte, pratade bloggar, skrattade, trängdes i tunnelbanan. Precis som innan jag blev sjuk. Nästan. Trevligt var det i alla fall.

Jag har fått utslag på magen av penicillinet. De kliar. Jag hoppas att det betyder att jag får avsluta kuren nu efter två veckor. Och att infektionen håller sig borta ändå.

Inte alls infekterat

Nytt besök på sjukhuset för att konstatera att det ser bra ut. Jag ska äta antibiotika veckan ut för säkerhets skull. Och så måste jag åka till sjukhuset för en ny koll på onsdag. De vill vara säkra på att infektionen inte blossar upp igen när medicinen gått ur kroppen. Som om jag inte skulle känna det själv i så fall… Fast det är väl bra att de är noggranna. Better safe than sorry.

I förbigående tar de lite prover på mig och kollar blodtryck och vikt, när jag ändå är där. Blodtrycket är bättre än vanligt, kan bero på att jag är ledig idag och har sovit till halv tio, därefter tagit det lugnt och sedan ätit en god sushilunch före sjukhusbesöket. Jag väger två kilo mer än när jag började med dialysen, men hade jag inte rätt lite kläder på mig då? Det var ju i alla fall sommar och varmt? Tyvärr. Jag kommer inte i alla kläder jag hade förra vintern, så visst har jag blivit tjockare. Och nu börjar det bli lite för kallt för att cykla till sjukhuset (eller någon annanstans) också.

Jag har inte ens orkat med den vanliga motionen, att släpa dialyskartonger till återvinningen, på ett litet tag. Jag har en stor hög i vardagsrummet. Jag funderar starkt på att annonsera ut dem. Kanske går de att använda som flyttlådor.

Uppdatering: När jag precis har skrivit det här ringer sköterskan och säger att min läkare tycker att jag ska fortsätta med penicillinet två veckor extra, alltså en månad totalt. Det är tydligen vanligt att tunnelinfektioner kommer tillbaka annars. Bara att bita ihop och fortsätta med Proviva, Dofilus och Trevis-kapslar… Hur kan jag gå upp i vikt när maten lämnar kroppen fortare än jag kan säga antibiotika?

Ännu mindre infekterat

De är verkligen grundliga på sjukhuset. Läkaren och sköterskan tittade på min kateter idag igen och konstaterade samfällt att det såg bra ut. För säkerhets skull ska jag komma och visa mig på onsdag igen, så att de kan vara riktigt säkra på att det har läkt.

Mitt frikort har gått ut, så nu måste jag betala åttio spänn i kassan varje gång jag kommer till mottagningen. Jag frågade om jag inte bara kunde betala 900 (eller hur mycket det nu är) och få ett nytt frikort för enkelhetens skull. Damen i kassan verkade tro att jag skämtade. Det gjorde jag kanske också.

Mindre infekterat

Jag fick tydligen rätt sorts antibiotika. Jag har inte ont längre, och sköterskan såg nöjd ut när jag var på återbesök idag. För säkerhets skull måste jag visa upp mig (i alla fall katetern) på fredag också. Jättebra att de kollar upp infektionen ordentligt, men när ska jag hinna jobba egentligen?

Infekterat

Minns ni hur glad jag blev över att få duscha utan att först sätta plast över bandaget? Säg den glädje som varar beständigt… I går kväll började det göra ont där slangen sticker ut (vid kateterutgången på sjukvårdssvenska), i natt blev det värre och i morse ringde jag till mottagningen och fick en tid. Två sköterskor och en läkare hjälptes åt att klämma på det röda området för att försöka få ut lite var att göra en odling på (jag trodde först att de ville testa min smärttröskel), men misslyckades. Jag fick åka hem med en ask antibiotika och en återbesökstid på onsdag. Jag känner mig sjuk i kroppen också, men jag tror att det beror på att jag håller på att bli förkyld. Jag orkade inte ens cykla till sjukhuset i det (fortfarande) vackra höstvädret.