På liv och död – åttonde avsnittet

Janne och Jennifer väntar. Janne, 52, väntar på ett hjärta och Jennifer, 14, väntar på en lever. Deras liv har stannat upp, de är rädda för att bli förkylda, de väntar bara på att telefonen ska ringa. Jennifer vill helst av allt att ”allt ska bli som vanligt igen”.

Telefonen ringer. Jennifer åker till sjukhuset och väntar igen medan ”hennes” lever tas ut. Hon sövs och rullas in i operationssalen. Föräldrarna väntar. I timmar. Till sist får de veta att operationen har gått bra. Efter två veckor får Jennifer åka hem.

Janne fortsätter vänta. Han får allt svårare att gå uppför trapporna till lägenheten. Transplantationen är hans chans att få ett normalt liv igen. När programmet tar slut väntar han fortfarande. Men han lever på hoppet.

På liv och död – sjunde avsnittet

Idag blev det en mer fördjupad skildring av en transplantation. Hela programmet handlade om Rosa som fick en ny lever, och det gavs mycket utrymme åt hennes funderingar både före och efter operationen. Hon hade till en början svårt att acceptera att det krävdes att någon annan skulle dö för att hon skulle få leva.

Efter transplantationen, som gick utmärkt, var hon tårögd och kände en stor tacksamhet. Dagarna efter operationen verkade ändå vara tuffa. Som en av kirurgerna påpekade är det tydligen lätt att bli känslomässigt påverkad och drabbas av humörsvängningar som en biverkan av de höga kortisondoserna. Rosa tog illa vid sig när vårdpersonalen ville skriva ut henne innan hon kände sig redo för det. Jag kände mig kluven till det inslaget i programmet. Å ena sidan tyckte jag att det var snudd på integritetskränkande att intervjua henne när hon så uppenbart var ur balans, å andra sidan var jag glad att man inte bara klippte bort de jobbiga delarna.

När Rosa åkte hem verkade hon ändå glad och pigg och lycklig över att få komma ut i friska luften. Programmet slutade med att Rosa läste en dikt hon skrivit om det stora i att få ett nytt liv.

På liv och död – sjätte avsnittet

Ännu ett avsnitt med grönklädda kirurger, oroliga anhöriga och en svårt sjuk människa som får ett nytt organ. Ingela fick en ny lever och började hämta sig efter operationen, men komplikationer tillstötte och läkarna tvingades besluta om en ny transplantation. En ny lever blev tillgänglig, transplantationskoordinatorn flög till Danmark och hämtade den, och operationen gjordes om.

Tyvärr drabbades Ingela av en virusinfektion (CMV?) och fick en svår lunginflammation som inte gick att bota. Maken Calle blev änkling efter 32 år. I slutet av programmet säger han ungefär så här: ”Det är inte synd om mig, det är synd om Ingela som inte får sitta här och dricka kaffe med mig”. Man tycker fruktansvärt synd om honom. Programmets titel (På liv och död) är verkligen ingen överdrift.

På liv och död – femte avsnittet

Nu har jag sett den femte delen också (tack SVT Play). Ettårige Adrian har cancer och får en bit av sin mammas lever. Jag häpnar igen över medicinens framsteg. Även här verkar allt gå så lätt. Kanske gick det verkligen så smidigt som i dokumentären, kanske har de insett hur hemskt det är att se barn lida och anpassat skildringen efter det. Det var bra att man fick följa mammans och Adrians konvalescens efter operationen. I avsnittet om njurtransplantationen saknades de delarna nästan helt, så där fick man inte alls intrycket att det var en större operation som krävde mycket återhämtning. Tyvärr.

Ingela som väntar på en ny lever verkade riktigt sjuk. Hoppas verkligen att hon hinner få en ny lever i nästa avsnitt.

På liv och död – fjärde avsnittet

Jag missade programmet i torsdags, så jag är glad att det går att se i efterskott via SVT Play. Det är ännu en välgjord och känsloladdad dokumentär. Stig får ett nytt hjärta och säger bara några dagar efter operationen att han ”känner sig som en ny människa”. Fantastiskt. Jag associerar genast till Kidneypajs berättelse om sin njurtransplantation.

Hela programmet ägnades åt Stigs transplantation, så man fick se både hur dåligt han mådde innan den (han låg på sjukhus när transplantationskoordinatorn försökte få tag på honom) och hur han gradvis hämtade sig efteråt. Innan han fick åka hem från sjukhuset gjordes det en biopsi, och det var en stor lättnad när den inte visade några tecken på avstötning. Programmet avslutades med att Stig gick uppför en backe, vilket han inte klarat tidigare på grund av hjärtsvikten.

Jag hade naturligtvis önskat att en njurtransplantation hade skildrats så här pass utförligt i något av avsnitten, även om jag kan förstå att man valde ett mer komplicerat ingrepp som en hjärtoperation. Efter att ha sett halva programserien inser jag också att alla typer av transplantationer har rätt mycket gemensamt, både när det gäller känslorna kring dem och hela proceduren med operation och eftervård.

Jag vill också tipsa om två bloggare som fått nya hjärtan, Bibbi och Nina.

På liv och död – tredje avsnittet

Äntligen fick vi vara med om en njurtransplantation, även om den hamnade lite i skuggan av den komplicerade lungtransplantation som en annan person genomgick. Leif fick nya lungor i sista minuten, men tyvärr hjälpte det inte. Han avled någon månad efter transplantationen.

För Karin, som fick en njure av sin kusin Ann-Britt, verkade allt gå som på räls. Man fick se dem skämta med varandra strax före operationen och sedan se glada och pigga ut på väg hem från sjukhuset. Kanske var det en lite väl positiv bild av en njurtransplantation, kanske var det bara jämförelsen med lungtransplantationen som fick njuroperationen att framstå som en rutinsak. Det syntes verkligen att Karin var märkbart piggare efter transplantationen.

Det var naturligtvis intressant att höra hur Karin och Ann-Britt resonerade. Som ni förstår kände jag igen mig när Ann-Britt berättade att Karin egentligen inte ville kalla sig njursjuk, utan försökte hålla igång efter bästa förmåga. Ann-Britt frågade sig vad som skulle hända om hennes son skulle behöva en njure, men insåg också att det inte finns några garantier här i världen, inte ens för att operationen ska gå bra. Karin sade flera gånger att det inte riktigt går att hitta ord för den tacksamhet hon känner, och på slutet berättade hon om sina föresatser att ta väl hand om den nya njuren.

När jag ser det här tänker jag på Livsglimtar, vars transplantation närmar sig. Jag håller tummarna för att det ska gå lika bra för dig som för Karin!

På liv och död – andra avsnittet

Jonatan är en sanslöst charmig nioårig kille. I programmet genomgår han sin tredje (!) levertransplantation. Jag förundras igen över vad sjukvården kan åstadkomma, att det alls är möjligt att utföra så komplicerade operationer. Men mest av allt är jag glad att det är jag själv som är sjuk. Det hade varit så fruktansvärt mycket värre att vara förälder till ett svårt sjukt barn. Man vill knappt tänka på att det finns barn som hunnit gå igenom allt det elände som vi vuxna dialyspatienter diskuterar här – och ibland mer därtill. Aldes dotter berättar om det här och Mikaela här.

Så här långt tycker jag verkligen att SVT (eller vilka som nu producerat programmen) har lyckats med sin dokumentärserie. Den är informativ, gripande utan att vara sentimental. Man får möta människor med olika perspektiv varje gång, inte bara vårdpersonal utan också både patienter och anhöriga. Nästa avsnitt ska handla om en man som behöver nya lungor samt en kvinna som får en njure av sin kusin.

Uppdatering: Efter programmet fanns det möjlighet att chatta med transplantationskoordinator Charlotte Lovén. Chatten finns att läsa här.

På liv och död – första avsnittet

Jag sitter framför teven och byter dialysvätska. Det tar ungefär en halvtimme, alltså lika lång tid som det tar att se programmet På liv och död. Jag tänker på att jag kan hålla mig vid liv med dialys i åratal i värsta fall. Den möjligheten hade inte Leif, som programmet handlade om. Han var redan hjärttransplanterad och behövde en ny lever för att överleva. Man fick följa hela processen, från det att Leif blev godkänd för transplantation fram tills en lämplig lever blev tillgänglig, Leif opererades och så småningom fick åka hem från sjukhuset.

Både Leif och hans fru intervjuades flera gånger före och efter operationen. De berättade om sin oro, väntan, rädsla, glädje osv. Jag som aldrig gråter på bio satt och blinkade bort tårar i takt med Leif och Ingalill. Efter att ha sett det här programmet förstår jag ännu bättre varför allt som har med min egen framtida transplantation att göra är så känsloladdat. Det är ju faktiskt just liv och död det handlar om. Även om jag ser det som att mitt ”bonusliv” började redan med dialysen får jag förhoppningsvis ett längre och friskare liv med en ny njure.

Nästa avsnitt ska handla om en pojke som får en ny lever. Jag vet inte om jag klarar av att se det (jag har så svårt att se barn må dåligt), men jag ska försöka.

På liv och död

Jag tittar nästan aldrig på TV. Jag tillbringar för mycket tid framför datorn (jaja, i soffan med datorn på magen då) så det blir egentligen ingen tid över för TV-tittande. Ibland tänker jag att jag ska se ett program, men så glömmer jag bort det. Det är egentligen bara På spåret på fredagskvällar som jag försöker se om jag är hemma. När jag väl slagit på TV:n fortsätter jag med den senare delen av Let’s dance, om inte annat för att få se Carl-Jan dansa (eller vad man nu ska kalla det).

Nu känns det faktiskt som om det är dags att sätta DVD:n på inspelning, lägga in en påminnelse i telefonen och göra ett kryss i väggalmanackan på den 26/2. Som Harriet skrev i en kommentar till mitt förra inlägg så har SVT gjort en dokumentärserie om transplantationer på Sahlgrenska. Den heter På liv och död, och ska handla om ett antal vuxna och barn som väntar på transplantationer. En tanke med serien är naturligtvis att få ännu fler människor att fylla i sina donationskort eller anmäla sig till donationsregistret direkt på webben. Läs mer i GT eller Smålandsposten.