Beware

Beware of dangerous dreams
beautiful, unattainable dreams
They come stealing your sleep
making you dive in too deep
losing yourself in the stream

Poesi för alla

Det finns poesi för alla

Långa dikter på rim
eller få utvalda ord

Eller bara
en solstråle
ett leende
en känsla

Internationella poesidagen

Via Snowflake nåddes jag av Bokmanias uppmaning att uppmärksamma poesidagen idag genom att publicera en dikt på min blogg, vilket jag naturligtvis gärna gör.  Jag väljer en tidig Karin Boye, ur samlingen Moln (1922). Den får tala för sig själv. 

Små ting

Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet -
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.
Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor därhemma -
små, små ting, föraktade
i den tid som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.

Deckare och drömmar

Jag tog det lugnt i helgen och kände mig mindre förkyld på söndagen än på fredagen. Idag är jag nästan frisk. Får se hur det blir i morgon. Som tur var hade jag lånat två kvalitetsdeckare på kortlån senaste gången jag var på biblioteket: De röda råttorna av Qiu Xiaolong och Sista andetaget av Denise Mina. Miljöbeskrivningarna är båda böckernas styrka; det moderna men traditionsbundna (och korrupta) Shanghai i den förstnämna och arbetarklassens katolskinfluerade Glasgow i den andra. Jag tyckte särskilt mycket om den kinesiska poesi som Chen Cao vid Shanghaipolisen (som för övrigt extraknäcker som poet och översättare) citerade vid alla upptänkliga tillfällen. Ett exempel (från s. 250):

Den bleknande månen hänger på de få tonggrenarna,
natten är djup och tyst.
En ensam vildgås dyker upp,
rör sig som en eremit.
Skrämd vänder den om,
dess sorger känner ingen.
Den prövar de kalla grenarna,
men väljer att inte slå sig ner.
Frusna löv faller över floden Wu.

Idag tillbringade jag en effektiv timme på sjukhuset. Fick järnspruta och influensavaccin, lämnade extra prover, diskuterade de förra med min läkare. Alla prover är någotsånär bra utom fosfatet, så nu får jag börja testa fosfatbindare igen. Kan inte säga att jag ser fram emot det… Sedan fick jag prova en ny sorts förband, eftersom det vanliga kliar mer och mer. Det är en stor bit tunn plast som ska släppa igenom luften och dessutom dubblera som duschbandage. Smidigt, om det fungerar!

Jag promenerade hem från sjukhuset i den tidiga höstskymningen. En ensam joggare i blå träningsoverall sprang på cykelbanan. Jag kom att tänka på en dröm jag hade för länge sedan: jag var ute och sprang i Norra Hammarbyhamnen, innan alla bostadsområden var färdigbyggda. Det var tidigt på morgonen. Jag hade hästsvans som i tonåren, och den dunkade mot min rygg. Jag nästan flög fram, längs kanalen, förbi byggarbetsplatser.

Ibland kan jag minnas känslan i drömmen, och sörja över att mina knän inte längre tillåter mig att springa.

Den vår de svage kalla höst

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Erik Axel Karlfeldt: Höstens vår

Livsglädje

Jag är så glad att jag får leva. Att solen skiner, att jag har ett jobb jag trivs med, att jag har så många underbara människor i min närhet. Att jag får bo där jag vill, leka med barnen, sjunga i kören. Jag vet att jag lever på övertid, att det bara är den medicinska tekniken som håller mig vid liv i längden. Livet är inte självklart och just därför är det ännu mer fantastiskt. Jag glömmer det så ofta. Jag fastnar i tröttheten, sjukdomskänslorna och vardagsbekymren och glömmer bort att lyfta blicken och vara tacksam.

Det är svårt att skriva om glädjen, om allt det positiva i tillvaron. Det är så stort men samtidigt så självklart. Så oförtjänt. Ibland blir jag rädd att lyckan kommer att tas ifrån mig om jag talar om den, om jag njuter av den. Allt kan vara annorlunda imorgon. Men jag vill ändå vara lycklig idag.

Sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår
ty glädjen är det enklaste av allt

Karin Boye: Hemlös

Fasta och fibrer

Igår var jag på PD-mottagningen för de månatliga kontrollerna. Jag genade genom ett industriområde på vägen dit och satte nytt cykelrekord på sträckan hemmet – sjukhuset. Jag fick lämna fasteprover och sköterskan kollade blodtryck och vikt samt läkningen kring katetern. Det läker långsamt, så jag får nog plasta in mig inför varje dusch ytterligare en månad. Jobbigt.

Dessutom träffade jag världens bästa dietist som berättade allt om kolesterol för mig. Hon sprutade ur sig fakta i ett rasande tempo, så jag blev alldeles matt. Det kunde i och för sig också ha berott på att jag fortfarande inte hade ätit något. Jag fick i alla fall en förklaring till varför jag kan ha lite för högt kolesterol fast jag äter mycket fet fisk: det påverkar triglyceriderna i blodet, inte LDL-kolesterolet. Så nu ska jag försöka äta ännu mer fibrer, framför allt havrekli, ännu mer frukt och grönt, och kanske till och med Becel. Det borde väl ändå göra susen. Annars får jag skylla på generna.

Har jag nämnt att jag känner mig så trött? Jag vaknar på morgonen och väntar förgäves på att dimmorna ska lätta. Jag sitter vid skrivbordet och vill vila huvudet på tangentbordet. Jag kommer hem, lägger mig i sängen för att byta påse och vill bara ligga kvar. Nattsömnen är alltid för kort.  

Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen, som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött,
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.

Harriet Löwenhjelm

Läs hela dikten – Lyssna på den (tonsatt) 

Litterär utmaning

Jag är lite tveksam till sådana här bloggutmaningar, men eftersom jag fick den av Livsglimtar och den handlar om något så trevligt som böcker, så okej.

1. Vilken bok läste du senast?

 Jag har precis avslutat This book will save your life av A. M. Homes. Originell och läsvärd.

 

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Jag läser oftast flera böcker parallellt, så jag ska avsluta Snömannen av Jo Nesbø samt The source av James A. Michener innan jag börjar på något nytt (kanske).

 

3. Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla? 
Det verkar vara manliga. Speglar säkert utgivningen i stort.

 

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du “nu har jag en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra hälften” kvar o.s.v.?
Skulle aldrig falla mig in. Vem har satt ihop de här frågorna egentligen?

 

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?

För att undvika att bli hemlös och ruinerad med en enorm boksamling köper jag bara en bråkdel av det jag läser. Därför styrs min läsning delvis av vad som finns inne på biblioteket, i Bokias bokklubb Låna och läs eller hos mina vänner J Jag läser gärna recensioner och pratar böcker med kompisar också.

 

6. När blir en bok för lång?
När den blir ointressant. Det har ingenting med antalet sidor att göra.

7. Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Hellre (om boken är skriven på engelska från början).

 

8. Vilken bok kände du senast att du ville övertala ALLA dina vänner att läsa?
Kan faktiskt inte minnas någon sådan i modern tid. Skulle jag rekommendera något till många skulle det snarast bli dikter, t ex av Karin Boye eller Gunnar Ekelöf.

 

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig?
Visst, det händer ibland.

 

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla?
Uppslagsböcker, kokböcker och andra fackböcker som jag känner att jag behöver köpa för att ha dem till hands. Skönlitteratur på franska samt brittiska deckare har också rätt stora avdelningar. Men som sagt visar min bokhylla inte i första hand vilka böcker jag läser, utan snarare vilka böcker jag inte har kunnat läsa utan att köpa dem…

 

Jag skickar utmaningen vidare till Mia* (Mia is a geek) och Maria (Livet som Maria). Helt frivilligt, naturligtvis. Annars börjar jag känna mig som en sån där jobbig typ som skickar vidare kedjebrev i e-posten… Jag vet ju att ni läser här, så jag behöver väl inte ens skriva en kommentar hos er om det?

Önskelista

Snälla tomten! Jag skulle vilja ha en flakmoped att köra dialyskartongerna till återvinningen på. Och så lite av de där hushållsnära tjänsterna (jo, jag vet att de är till för människor som arbetar mycket och tjänar mycket pengar, så att de kan arbeta ännu mer) så att jag kan vila eller blogga med lite mindre dåligt samvete. Ett regnställ har jag redan köpt, så det kan du stryka. Fred på jorden och bättre hälsa vore också rätt bra. Det var nog allt. Tack på förhand!

För tio år sedan skrev jag så här en kall vintermorgon:

A young couple is kissing
as I fold my newspaper
put on my gloves
get off the train

Late as usual
for a job I never wanted
in a city that’s not mine

And all my dreams
my restless energy
disappear into the snow

Nuförtiden kliver jag försenad av cykeln vid ett jobb jag ville ha, i staden som är mer min än de andra. Det ösregnar och min energi är ett minne blott. Men jag vill fortsätta drömma…

Aj!

Igår gick jag runt och var glad och nöjd över att ha sovit bra flera nätter i sträck. Underbart. Dags att prova med den ”snälla” fosfatbindaren som stod i sitt rör på köksbänken. Vis av tidigare erfarenheter startade jag med en kvarts tablett och hoppades att den inte skulle ge mig en sömnlös natt som kalciumcitratet. Nej då, det här var en annan variant. Jag fick ont i magen direkt, den blev som en uppblåst ballong och jag blev tvungen att släppa ut skärpet två hål. Det värsta var över på någon timme, men sedan vaknade jag då och då på natten av att det värkte i magen. Jag är trött på det här. Jag vill byta mage med någon annan. Går det inte att transplantera? Än är det i alla fall inte så här illa…

Den sista dikten

Jag har drömt så starkt om dig
så långt har jag gått, så mycket har jag talat
och så starkt har jag älskat din skugga
att för mig är den allt som återstår av dig
för mig återstår bara att vara en skugga bland skuggorna
hundra gånger mer skugga än själva skuggan
att vara en skugga som kommer och går
i ditt solfyllda liv

Robert Desnos: Le dernier poème (min övers.)

Robert Desnos var en fransk poet som bl a var aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget. Han avled i koncentrationsläger några veckor efter de allierades seger. Hans hustru var kvar i Paris.