Ännu en dag

Ibland tror jag att tröttheten inte kan bli värre. Sedan inser jag att jag haft fel.

Jag ligger på soffan med en bok utan att orka läsa, med datorn på magen utan att orka blogga. Lite huvudvärk, lite illamående.

Den vanliga rädslan: håller njurarna på att tappa sin restfunktion?

Om en dryg vecka får jag svaren på de senaste proverna.

Jag pratar med min dialyskompis som har samma sjukdom som jag. Hon mår illa hela tiden, dialysen räcker inte till, förmodligen måste hon byta till bloddialys. Jag blir så ledsen för hennes skull. Och lite orolig för min egen.

Kanske är jag ändå piggare imorgon. Jag vill tro det.

Sömnbehov

Tröttheten kommer ikapp mig igen. Som alltid, när jag sprungit för fort och börjar sakta ner. Mitt sömnbehov är omättligt. Jag ringde jobbet klockan nio i morse, sov vidare till elva, åt frukost, bytte påse, somnade igen, vaknade vid femtiden. Nytt påsbyte, julkortsskrivande i sista minuten. Nu har jag varit vaken i två timmar. Längtar redan efter att sova mer.

Jag vill inte ens klaga över tröttheten. Jag vill vänja mig vid den, anpassa mig till den, vila i den. Jag vill se den som en gammal vän, som ett vaccin mot återfall i utbrändhet, snarare än som en fotboja som hindrar mig från allt trevligt i tillvaron. Kanske är jag piggare imorgon.

En ny dimension av trötthet

Idag har jag nått en milstolpe i min existens. En negativ sådan. Idag är första gången i mitt liv som jag sjukskrivit mig av ren trötthet. Utan att ha ont någonstans eller ens vara snuvig. Jag satt länge på sängkanten och försökte ta på mig strumporna. Sedan fick jag ge upp. Ringa jobbet, ta tabletter, byta påse, somna om.

På eftermiddagen var jag på sjukhuset och visade upp min kateter för läkare och sköterska. Godkänt. Förmodligen kan jag sluta äta penicillin efter två veckor. Bara jag står ut så länge. Jag mår illa och har halsbränna. Kanske beror tröttheten också på penicillinet? Eller på infektionen?

I korridorerna på sjukhuset såg jag flera människor som åkte runt i rullstol. Eller hoppade på kryckor. Eller bara såg allmänt lidande ut. På apoteket såg jag massor av värktabletter och tänkte på alla stackare som har ständig värk. Det är nyttigt att komma till sjukhuset. Det är svårt att tycka synd om sig själv när man ser alla som verkar ha det så mycket värre.

Sedan åkte jag hem och sov lite till. När en kompis ringde vid åttatiden hade jag nyss vaknat. Och nu börjar det bli dags att sova igen…

Ska vi byta?

- Och du jobbar fortfarande bara halvtid? Skönt! sade någon till mig idag.

Jag tänkte säga: Ska vi byta?

Vill du sitta på natten och hålla hårt i foten, vänta en evighet på att krampen ska släppa?

Vill du vakna på morgonen, tänka igenom vad du skulle vilja göra under dagen, och sedan stryka hälften? Och sedan lite till?

Vill du förlora din figur men försöka tänka att det är en bagatell?

Vill du bli dödstrött av en kort cykeltur?

Vill du få höra då och då hur pigg och fräsch du ser ut, fast du bara längtar hem till sängen?

Vill du planera ditt liv efter påsbyten och läkarbesök (och vara glad att de inte är fler)?

Vill du se din SGI och A-kassa smälta bort som snö i vårsolen?

Nej. Tänkte väl det.

Ändå är jag så glad att jag inte mår sämre.

Fasta och fibrer

Igår var jag på PD-mottagningen för de månatliga kontrollerna. Jag genade genom ett industriområde på vägen dit och satte nytt cykelrekord på sträckan hemmet – sjukhuset. Jag fick lämna fasteprover och sköterskan kollade blodtryck och vikt samt läkningen kring katetern. Det läker långsamt, så jag får nog plasta in mig inför varje dusch ytterligare en månad. Jobbigt.

Dessutom träffade jag världens bästa dietist som berättade allt om kolesterol för mig. Hon sprutade ur sig fakta i ett rasande tempo, så jag blev alldeles matt. Det kunde i och för sig också ha berott på att jag fortfarande inte hade ätit något. Jag fick i alla fall en förklaring till varför jag kan ha lite för högt kolesterol fast jag äter mycket fet fisk: det påverkar triglyceriderna i blodet, inte LDL-kolesterolet. Så nu ska jag försöka äta ännu mer fibrer, framför allt havrekli, ännu mer frukt och grönt, och kanske till och med Becel. Det borde väl ändå göra susen. Annars får jag skylla på generna.

Har jag nämnt att jag känner mig så trött? Jag vaknar på morgonen och väntar förgäves på att dimmorna ska lätta. Jag sitter vid skrivbordet och vill vila huvudet på tangentbordet. Jag kommer hem, lägger mig i sängen för att byta påse och vill bara ligga kvar. Nattsömnen är alltid för kort.  

Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen, som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött,
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.

Harriet Löwenhjelm

Läs hela dikten – Lyssna på den (tonsatt) 

Helgnöje

I helgen har jag städat. Och så har Mia* och jag lagt pussel, vandrat bland koloniträdgårdar och försökt artbestämma växter samt läst varandras bloggar.

På natten vaknade jag och mådde illa.

Det börjar ljusna långt innan solen går upp. Man hör fågelsången i Stockholms innerstad bäst före gryningen, sedan dränks den av motorljudet från de stora blå bussarna.

När jag somnat om väcktes jag av kramp i foten. Flera gånger.